Om att lämna Stockholm

Det finns en särskild typ av mod i att lämna något som fungerar.

Inte bara att lämna ett hem, en karriär och vänner, utan att tillåta sig själv att undra hur livet annars skulle kunna se ut.

Jag hade byggt upp ett professionellt liv i Stockholm. Jag hade utbildning, en etablerad psykoterapeutisk mottagning och arbete som betydde något för mig. Jag hade i många år utvecklat min kompetens och stöttat människor genom några av de svåraste delarna av deras liv.

Det fanns inget dramatiskt skäl att lämna. Min mottagning fungerade. Jag var duktig på det jag gjorde.

Men sedan jag var 15 år, när jag bodde i Fuengirola, hade jag vetat att jag en dag skulle återvända till Spanien.

Jag längtade efter mer sol, mer utrymme, mer natur. En annan takt. Ett liv som kändes mindre organiserat kring vad jag var tänkt att göra och mer kring hur jag ville leva.

Så jag stängde min mottagning, lämnade Sverige och byggde ett hem på den andalusiska landsbygden.

Det innebar att släppa en professionell identitet som jag arbetat hårt för att bygga upp. Det innebar också att ställa mig en fråga jag inte behövt ställa på länge:

Om jag började om idag, hur skulle jag vilja att mitt arbete såg ut?

Svaret var inte att återskapa min gamla mottagning i ett annat land.

Jag ville föra med mig det jag lärt mig om mänskligt beteende, anknytning och relationer, in i ett sätt att arbeta som kändes rätt för nästa kapitel i mitt liv.

Så kom jag tillbaka till coaching, den här gången med en mycket djupare förståelse för de mönster som formar oss och de relationer vi skapar.

Min bakgrund inom psykoterapi och schematerapi fortsätter att påverka hur jag lyssnar och vad jag lägger märke till. Min erfarenhet av par har gjort mig alltmer intresserad av det som händer mellan två människor: det bekanta mönster de fastnar i, känslorna de har svårt att uttrycka, och de sätt på vilka de omedvetet kan pressa varandra längre bort medan de försöker skydda sig själva.

Jag tror inte att varje relationssvårighet behöver bli en kris innan vi uppmärksammar den. Och jag tror inte att det räcker att förstå ett mönster intellektuellt för att förändra det.

Ibland behöver vi utrymme för att lägga märke till vad vi gör i stunden, förstå vad som ligger under och öva på ett annat svar.

Casa Eden växte fram ur det tänkandet, och ur livet jag ville skapa här.

Det är ingen lyxdestination, och det skapade jag det inte för att vara. Det är mitt hem, med en trädgård, öppen himmel och den vardagliga enkelhet som gör rum för det vi ofta skjuter upp.

Ett samtal utan att titta på klockan. Frukost utan stress. Att sitta tillsammans utan att behöva lösa något. Att ha nog med utrymme för att lägga märke till vad som faktiskt händer mellan två människor.

Jag har ägnat stor del av mitt yrkesliv åt att utforska mänskligt beteende och de mönster som formar våra relationer. En sak jag gång på gång återvänder till är hur lätt det är att bygga ett liv som fungerar, medan man sakta tappar kontakten med det som får det att kännas levande.

Vi blir effektiva. Ansvarsfulla. Bra på att sköta saker.

Och ibland, utan att riktigt lägga märke till det, slutar vi fråga oss om det sätt vi lever på fortfarande är det sätt vi vill leva.

Jag tror att relationer kan vara så där också.

Två människor kan bygga ett hem, skaffa familj, sköta ansvar och skapa ett liv tillsammans, och ändå känna sig konstigt långt ifrån varandra. Rutinerna fungerar. Samtalen blir praktiska. Och den kontakt som en gång kom naturligt börjar kräva mer medvetenhet.

Ibland behöver vi stiga utanför våra vanliga omgivningar för att se det som blivit osynligt av ren vana.

Det är en del av det jag ville att Casa Eden skulle erbjuda.

Inte en flykt från verkligheten, och inte ett löfte om att några dagar fixar allt. Ett utrymme att pausa, se vad som händer mellan er och återupptäcka vad ni vill göra rum för.

Att lämna Stockholm lärde mig att ett liv kan vara bra och ändå inte längre vara det liv du vill leva.

Och kanske förtjänar relationer samma ärlighet.

Du behöver inte vänta tills något är trasigt för att ge det din uppmärksamhet.

Ibland vet du helt enkelt att det finns mer du vill uppleva, tillsammans.

Det är därför Casa Eden finns.

Inte för att hjälpa par att bli någon annan, utan för att ge dem utrymmet att hitta tillbaka till varandra.